Min lillebror Martin är med i ett rockband ihop med vår kusin och några kompisar. De har hängt med ett bra tag nu och det har blivit en skiva och turnéer och spelningar i bland annat Tyskland och Frankrike. Och vi har ju alltid gått och lyssnat på konserterna för det är ju släkt,men man behöver ju inte alltid gilla det.

Nu har de släppt ytterligare en skiva och nu känns det som det har hänt nåt. Som vår andra eminenta kusin sa: Nu lyssnar man inte på dem för att det är brorsan -nu lyssnar man för att det är bra! Så därför vill jag rekommendera:

The Soulshake Express med skivan "join the Carnival"

Finns här på Spotify: http://open.spotify.com/album/5YX2aDZaBtF6v9tfccNBPv

Dessutom har de gjort en musikvideo till Fired up. Kolla in:

Martin är min näst yngste bror. Han är så bra, för han får en alltid på bra humör och är påhittig som få. En jul hade han dåligt med pengar. Då spelade han in en skiva till hela familjen där alla hade fått var sin låt skriven till sig.

Skivans titel var "Näst sist föddes en optimist."

Min låt hette "Mia och Jag" och handlade om när vi var väldigt mätta efter en påskmiddag. Bygger på en verklig händelse. Den fick han sjunga på vår bröllopsfest i somras till allas förtjusning (den har en väldigt medryckande refräng)

Men den bästa texten har ändå vår bror Anders fått. Hans låt hette "Alvedon till Anders" och handlade om dagen efter en blöt utekväll i Karlstad.

Refrängen gick:

"Var det verkligen nödvändigt

med en sista shot igår

Du kunde ha köpt en hamburgare

och gett den till mig."

Klockrent.

Snart kommer jag att göra ännu mer reklam. Nästa gång blir det antagligen för ett iPhonespel som kommer att ta världen med storm.

Fin fredag!

/Mia

...det är svårt att tänka på annat nuförtiden. Men det är ju väldigt otäckt det som händer där borta, det tycker nog alla. Och det känns som att vi inte sett det värsta än även om jag håller tummarna för att så inte är fallet.

När jag gick i lågstadiet hade vi ibland en vikarie. Hon var inte så värst snäll, (som vår vanliga fröken Siv) och en dag berättade vikarien om något som hette Atombomb. Hon berättade det extremt opedagogiskt så att alla blev livrädda. Eller, jag blev livrädd i alla fall. Och kunde inte somna på kvällarna. Jag började tvångsmässigt be till Gud att det inte skulle falla en atombomb över Årjäng. Det gick så långt att jag trodde att om jag skulle råka glömma att be till Gud någon kväll så skulle bomben komma. Så jag blev nästan mer rädd för Gud än för bomben. På något sätt lyckades jag ta mig ur de där tvångstankarna och har nog inte bett till Gud på det viset någon mer gång. Då var jag åtta år.

Nu för tiden tror jag mer på annat. Typ Karma. Gör gott - få gott, what comes around goes around. Var mot andra som ni vill att de ska vara mot dig.

Kärt barn har många namn. Och så håller jag tummarna. (bildligt talat)

Och trots hot om härdsmälta på andra sidan Jorden, går livet vidare här hemma. Igår jagade polisen inbrottstjuvar som hade brutit sig in på Enbärsvägen. (Vi bor på Enbärsvägen!) Det var fullt pådrag med blåljus och helikoptrar, men tjuvarna hann undan.

Och idag var det ännu mer vår i luften, det är exakt tre veckor tills vi ska till New York och vi har bestämt vilka veckor vi ska ha semester i sommar.

Jag tror minsann att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Och jag hoppas japanerna tror detsamma. Och att vikarier idag är mer pedagogiska än 1983.

/Mia

Gud som haver barnen kär

Se till mig som liten är

vart jag mig i världen vänder

Står min lycka i guds händer

Lyckan kommer lyckan går

den gud älskar lyckan får.

(det var det som var kvällsbönen och som skyddade en åttaåring från Atombomben)

Om man har varit inne och kikat på min blogg, kan man kanske ha märkt att de sju senaste inläggen fått sju bilder. Dessa är inte är signerade mig, utan min syster Lotta. Hon går på Fotohögskolan här i Göteborg och just nu läser hon en kurs som heter något i stil med fotokonst i sociala medier. Vårt projekt bestod i att jag skrev som vanligt på bloggen, men med undantaget att jag inte lade in några bilder under den här perioden.

Istället fick Lotta tolka min text, precis som hon vile och ritade en bild därefter som jag lade in efterhand. Det blev ett roligt projekt och jag såg fram emot bilderna på samma sätt som jag tror att syrran såg fram emot nya texter att göra bilder av.

Min syster är för övrigt en alldeles enastående fin och inspirerande människa. Det finns få jag känner som är så kreativa som hon, vare sig det gäller fotoprojekt, (att få till en hel utställning i Årjäng, med bilder inspirerade av Bruce Springsteen eller gå runt och fota en fullsize pappdocka av sig själv en hel dag är sannerligen kreativt) utforma smycken i krympplast (att göra Värmlands landsskap till ett halssmycke i krympplast är också väldigt kreativt), att experimentera fram det perfekta surdegsbrödet (kräver både kreativitet och tålamod) eller att försöka sig på konststycket att släpa hem kyl och frys på en flakmoppe. (kanske inte så kreativt, men väl så ambitiöst)

Dessutom är inget omöjligt för henne. Hon sprang t.ex Stockholm Marathon bara nio månader efter hon fått barn - på en mycket bra tid dessutom!

Inga personer är bördor - inga uppgifter för svåra  - och inga projekt för krångliga.

Så, om nåt känns lite jobbigt är det bara att tänka: WWLD?

Alltså - What Would Lotta Do?

And just do it.

Kram på dig Ryssan, jag är stolt över dig!

/BigSisMia  

"Robo-mom"

Jag deklareras som frisk som en nötkärna, men det finns såklart saker som jag får till och från. Det ena är migrän. Inte så ofta återkommande tack och lov, men när den slår till som värst är jag utslagen på knockout.

Det andra är ju min tandköttsinflammation, som ju inte bekommer mig av att det gör ont utan för att det finns risk för att tänderna ska trilla ut.

Och då och då får jag en grym nackspärr. Det är som att huvudet hänger på en skör tråd mot kroppen och varje vridning av nacken skär som knivar i den sköra tråden. Det är såklart olika ont olika gånger. Den värsta gången var när jag absolut inte kom upp ur sängen hur jag än försökte, trodde jag hade blivit lam och vi började fundera på hur ambulanspersonalen skulle få ner mig för trapporna. Det ger dock med sig efter ett tag och efter den där värsta gången gick jag faktiskt till en naprapat som fick knäcka till alla kotorna, trots att jag egentligen var livrädd för att gå dit och höra själva knäckandet. Och det blev bra en längre period efter besöket.

I morse vaknade jag igen med en robotnacke. Jag kan alltså bara vrida nacken om jag vrider hela kroppen, därav namnet. Ont, men modell mindre i alla fall.

Barna hade studiedag så vi var hemma, men på eftermiddagen skulle vi till en Flodamammakompis. Stönig som jag kan vara körde jag Emma i sulkyn och Oskar cyklade, men jag drog och bromsade honom med ett rep. Gjorde inte saken bättre för nacken, men iväg kom vi. 

Däremot fixade jag inte att gå hem på samma sätt + en ica-kasse, så vi gick till bussen, och kom på när vi kommit fram att jag inte skulle hinna fylla på mitt kort. Chauffören sa att jag hade en minut på mig att göra detta (i stationshuset 50 meter längre bort) Jag sa att det hinner vi ju aldrig. Och dristade mig att säga: "Men du, kan vi få åka med ändå?"

Och han nickar godkännande.

Såna saker kan göra en hel dag.

Nackspärr from Hell kräver en ängel på buss.

Och nu har jag sovit ett par timmar och känner mig mycket bättre.

Det ska nog bli bra den här gången också. Tror att jag behöver öva på hållning och öka på träning. Sådär, diagnos ställd.

Sorry about the whining.

/Mia

Två trötta systrar gör sig i ordning för natten vid tvåtiden efter lyckat kalas. 

När man har en man som absolut inte önskar sig något till sin födelsedag (förutom en gasolgrill á la modell dyr och en luftballongfärd med tillhörande fyrverkerier förärat honom) då är det svårt att hitta på något kreativt.

Så jag hittade på en överraskningsfest. Med lite kort varsel var det fantastiskt att det blev hela 16 vuxna och 8 barn - och Andreas anade ingenting.

Jag fick dock skicka iväg honom och Oskar till Göteborg på ärenden och badsim mellan 11-16 igår så att jag och Emma kunde handla all mat och besöka bolaget. Och sen fick han snällt hålla sig på övervåningen tills klockan slock sex och de första hemliga gästerna ringde på dörren.

Det blev faktiskt väldigt lyckat med lite mexikanskt tema, tårtor och massa snacks. Och vi avslutade kvällen med Singstar. Kan ju aldrig gå fel. Och Andreas var helnöjd.

Då var det okej att mina andra presenter var lite beige.

Dessutom sov syrran och svågern över så vi fick förstärkning vid födelsedagsfirandet i morse.

Sen blev det ännu mer sockerchock då Andreas syster + barn + mor kom på lunch.

Eftermiddagen ägnades i soffläge. Och därefter var det dags att chocka kroppen igen - det var dags för fotbollssäsongen att dra igång. 

En timme av spelade med 10 andra damer i varierande åldrar. Så jobbigt! Men oj vad kul det är. Jag har tyvärr fortfarande lätt ångest inför kommande matcher. Sitter i från ungdomsåren då vi gick från att spela på skoj - alla får vara med - till att laget blev väldigt bra och väldigt toppat. Och jag var inte den som spelade för att jag var bra utan för att jag tyckte det var kul att spela i ett lag.

Men nu är nu och kanske tar jag mod till mig och är med på matcher också i år.

Innan jag for sa Oskar att jag skulle göra många mål. Jag sa att det ju var längesen jag tränade nu, så då visade han hur man skulle skjuta.

När jag kom hem kunde jag avrapportera att jag gjort tre mål.

Jag -  en stolt soccermom - fast omvänt :-) 

/Mia

Jag skrev inget igår. Min hjärna var för trött efter en kreativ dag i Oslo med alldeles för mycket vin på jobbmiddagen på kvällen. Så det blev ett par timmars sömn på bussen till Göteborg, lite mera jobb på eftermiddagen och iväg och hämta ungar. På kvällen somnade jag först i Emmas säng. Sen i Oskars säng. Vaknade där vis halv två och gick och la mig i min egen säng.

Hade jag skrivit något innan jag tittat på nyheterna hade det antagligen handlat om bensinpriset. Att jag tankade full tank för 855:- i går. Då låg priset på 14.02 Oj vad billigt, dagen innan kostade det 14.28

Men ett högt bensinpris och att vara lite trött är ju en fis i rymden.  

Vi har inte just drabbats av en jordbävning, med tillhörande flodvåg och haveri på kärnkraftverk.

Man får ta vara på det som betyder något medan man kan. 

Så idag har jag hemligheter för mig. Det kan betyda ganska mycket. 

Om det handlar om någon som strax fyller år.

Gotto Go.

/Mia

Kalvbräss, gåslever, pilgrimsmussla, kalix löjrom, duck confit, lammfilé, blåmusslor, chokladmousse, belgisk våfflå med blåbär & créme brulé.

Långt från pinnekøtt, ribbe och koketorsk.

Och hur gott som helst. Utom möjligtvis blåmusslorna som åkte ut gång efter gång på grund av överkokthet.

Förutom denna goda mat har vi avhandlat Johanna Koljonen och en väldigt massa snack om livet före döden. Och efter döden. Vad tror vi egentligen? Chefens chef har haft liv före detta. Flera stycken faktiskt. En ganska fin tanke egentligen.

Sen handlade det mycket om vad man gör av livet före döden:

"Vi kan göra det bästa av det! Att ta så här mycket energi och skapa så HÄR mycket energi. Det är Gud"

"Det kostar ingenting att expandera energi"

Kloka ord i Norge - av en svensk.

/Mia

"Oj, vad det blöder."

Man vet att det inte kan gå väl när man går till tandhygeinisten för andra gången på en månad och hon öppnar upp med: "Det ska visst snöa idag", medan hon håller upp olika instrument av vass karaktär som snart ska in i min mun.

Jag har varit så duktig sen förra gången. Använt tandtråd varje kväll, till och med när vi kommit hem riktigt sent. Och jag har borstat med min Zendium-tandkräm som inte alls smakar lika gott som den som Andreas använder. Och jag har gurglat med gurgelvätska för att bli av med min tandköttsinflammation.

Så här lät det idag: Ojojoj...det här ser inte bra ut...oj oj vilken djup ficka det var där...hmmm 5 millimeter..kan du gapa större..ojojoj, har du verkligen använt tandtråd..hosthost..så inflammerat...risk för tandlossning...det här är ju inte klokt..humhum..du borde nog ta bort visdomstanden..oj vad det blöder...nu ska jag använda ultraljudet, det kan göra lite ont..weeee...skrap skrap...ojojoj..tandlossning...

Det var INTE kul. Det var värre att höra hennes ojande än att få skrapat så det ilade inne i huvudet. Och så ställde hon frågor hela tiden. Trots att hon borde veta att man inte kan svara när man har såna där vita kuddar och fullt med instrument instoppade i munnen.

När jag frågade om det kommer att bli bra svarade hon bara att det är upp till mig, hur mycket jag jobbar med mina tänder. Jag får lägga i en högre växel, för jag vill gärna behålla mina tänder. Och mina pengar. Fast mest mina tänder.

Resten av dagen kände jag mig mörbultad i munnen och fick ont i huvudet på köpet.

Men, det finns ljus i tunneln.

När jag kom hem fanns det en överraskning till mig. 

Ett paket. Med en alldeles egen elektrisk tandborste.

Har jag sagt att jag har världens bäste make?

Så nu ska jag gå och gurgla, tandtråda, zendiuma   - och borsta med min splitter nya tandborste, som har 2-minuters timer!

Puss å kram

/Mia