Det gäller att skilja på fantasi och verklighet. Det blev tydligt efter dödsskjutningarna i Norge och att vi bara några dagar senare for till Småland där det var pang-pang för hela slanten bland cowboys och indianer.

Jag ska erkänna att jag kände ett visst obehag inför det innan vi åkte, men väl framme var det så tydligt på lek där både vuxna och barn gav sig in i känslan av Vilda Västern känslan med hull och hår och naturligtvis även ekiperingen som hör därtill.

Klockan 12 på måndagen stannade dock hela High Chaparral upp i en tyst minut.

Det var som om allting frös. Och alla tystnade, även barnen,

Det var väldigt effektfullt och väldigt känslosamt.

Jag måste även erkänna att jag var grymt skeptisk mot High Chaparral som ställe innan vi åkte dit. Hade aldrig varit där tidigare och tyckte det var lite onödigt att släpa med Emma till en plats, där det med all sannolikhet skulle pangas hej vilt och hon är ju rädd för både motorcyklelljud, fyrverkerier och gräsklippare. Dessutom trodde jag att det bara skulle vara en dammig storgata, med saloon-liknande hus bredvid och inget mer.

Oj så fel jag hade. Jo, Emma blev rädd på en av showerna. Men i övrigt gick det finfint. Och det var lite mer än en dammig storgata. Rätt mycket mer faktiskt. Det var lite som Astrid Lindgrens Värld. Fast i Cowboymiljö. Med uppträdanden lite varstans och dessutom var där även ett tivoli, ett ånglok, ponnyridning, och mycket annat både för vuxna och för barn.

Så jag ger mig. Det VAR jättekul. Och vi åker antagligen dit nästa sommar också:-)

  En tågrånare på nära håll.

There are two new sheriffs in town! 

  Inte bara pang-pang. Emma red för första gången!

Hur många personer krävs för att vika ihop ett förtält?

  Familjen på vilda västern-äventyr!

Jag och Oskar sov länge i morse. När Andreas kom upp sa han. "De tror att det är 84 nu."

Jag fattade inte vad han pratade om och jag kopplade inte. Vaddå 84?

Det var 84 döda han menade. Och alla på Utøya. Så ofattbart många. Så fruktansvärt.

Vi tittade på nyheterna från Norge hela kvällen igår och har tittat mycket ikväll också. Men det är ändå svårt att ta in.

Jag minns hur vi satt och följde nyheterna efter 11 september 2001 när flera tusen människor dog. Och det var svårt att ta in. Detta är ju Norges 11 september.

Ännu svårare att ta in.

Terrordåd

Vansinnesdåd

Kalla det vad man vill. Massor av människor har dött och det enda man kan hoppas på är att det aldrig någonsin händer igen. Men det känns riktigt, riktigt otäckt.

Som en enorm kontrast till detta smög jag in på ett okänt bröllop idag.

Ja, syrran och Putte skulle spela och jag har träffat brudparet vid ett par tillfällen tidigare, så helt okänt var det inte, men jag var ju ändå där i smyg kan man säga.

Jag hade med mig Emma och vi gick ungefär samtidigt som prästen sa

"inför Gud och denna församling, tager du..."

Det var dessutom samma kyrka som vi gifte oss i för snart ett år sen och Putte och Lotta spelade samma sång som vi hade. Så det var väldigt känslosamt faktiskt.

Så trots att det finns galningar där ute, så finns det mer kärlek.

Och kärleken övervinner allt.

Så kom dagen då det var sista dagen att ta medicinen för Oskar. 

Han fick borrelia lagom till semestern och ordinerades av doktorn att äta penicillin 3 gånger om dagen i 10 dagar.

Oskar talade om för doktorn att han skulle vägra att ta medicinen.

Doktorn talade om för Oskar att det skulle han då inte för då skulle han hamna på sjukhus.

Till saken hör att Oskar aldrig tagit medicin innan och aldrig varit på sjukhus. Och han kände sig inte sjuk nu heller. Så han tyckte det var vansinnigt märkligt att bara han skulle ta denna äckliga medicin. Och tre gånger om dagen dessutom.

Så första dagen räknade vi bort. Det var så mycket spott och fräs och gråt och skrik, så av de 2,5 ml som han skulle ha i sig per tillfälle så var det inte många milliliter som gav sig på borrelian. Vi hotade, kom med löften om både det ena och det andra och försökte förklara och motivera till ingen nytta. Och vi började på allvar fundera på hur detta skulle gå.

Så, morgonen efter, väcker Oskar mig och säger att nu hade han drömt att han tog medicinen och det gick bra. Och efter frukosten sa han att han var redo. Och han tog lite medicin, lite saft, lite medicin, tills allt var uppdrucket.

Som en ny kille och vilken duktig kille sen!

Och efter det har det gått som en dans. Bara han har fått någon form av överraskning efteråt så har det inte varit några som helst problem.

Överraskningen kunde bestå av en pepparkaka. Eller en Gormiti. Eller nåt annat (Som två chips i en äggkopp).

Och i dag tog han sista slurpen medicin. Och fick en sista överraskning.

(räddningspatrullen - Vol3.)

Vår duktiga Oskar - vår medicinman!

Kom ihåg att titta efter röda ringar på kroppen. Det kan vara ett fästingsbett!

Och varför kan man inte uppfinna medicin som faktiskt smakar gott?

//Mia

Kåvepenin - smakar inte som jordgubbskräm precis... 

(Foto: morfar)

40-årskalas kan gå vilt till. Vi slussades med buss till ett westernställe där det grillades kött för fulla muggar och bjöds på allehanda aktiviteter som vi fick ta för oss av som vi ville. Som att skjuta pilbåge. Det gick rätt bra faktiskt. Och skjuta med blåsrör. Det gick också rätt bra, liksom att kasta yxa. Men på stocken gick jag bet. Jag och syrran gick en match och jag borde väl ha vunnit lätt när man ser till storlek, men jag
  fick för mig att jag skulle dra ner henne och mig samtidigt och ja, då går det som det går;)

Jag var inte säker på om jag fått hennes knä eller armbåge på näsan, men på filmen syns det ju att det är hennes skenben som är boven. 

Och det gick fint. 'Hela kalaset var för övrigt väldigt lyckat! Ska lägga upp lite mer bilder här snart.

Till dess får ni nöja er med näsfilmen.

/Mia

Andreas har jobbat hela veckan medan jag och barnen har latat oss med sol och bad i Årjäng. Jobbat i dubbel bemärkelse, för igår kväll fick jag en bild på telefonen:

Altanen är klar. Han är så duktig min man och altanen & skjutdörrarna blev så fina!

Nu ska det bli jättekul att göra i ordning på uterummet och fixa till dörrarna bredvid skjutdörrarna.

Och förhoppningsvis få några fina dagar så vi kan nyttja nybygget med lite grillkvällar inom kort och då är det Andreas som bara ska sitta och njuta:)

  Den här fina bänken finns hemma hos min bror Anders och hans Louise i Karlstad.

Och vid en närmare blick blev den plötsligt ännu finare. 

"Kärleksgåva till Louise från Anders anno 2011"

Det är bra att ha barn i bilen när man ska köra bil längre sträckor. Årjäng-Karlstad till exempel, en sträcka på 10 mil.

De första två milen berättade Oskar om en framtida häst.

Han heter Bruno.

Han är alldeles brun.

Han är 67 år. Och det är inte gammalt.

Och han är så snabb så snabb. Snabbare än blixten! (Inte McQueen)

Och Oskar rider på Bruno. Han sitter på en sadel och det går blixtsnabbt.

Men Bruno kan även lukta sig till skatter i skogen som han kan bära på sin rygg.

Och hans nos kan spåra upp svamp i skogen också!

Han äter hö och morötter.

Ungefär här undrar Oskar när han ska få Bruno.

Jag förklarar att det är väldigt mycket jobb med en egen häst. Det är inte bara att vara ute och rida, den ska ha massor med mat och man måste städa jätteofta för hästen bajsar och kissar inne i stallet.

Oskar funderar en stund. Så säger han:

"Men min Bruno bajsar inte särskilt ofta.

Och han kissar bara i skogen."

Jahaja, ja men då så. Då är det väl bara att dra till hästaffären och köpa Bruno.

Eller inte.

I morgon är det stortrav här i Årjäng. Kanske räcker att vi går dit.

I fredags var jag på sommarfest med mitt nya jobb. Japp, jag ska byta. Känns lite lätt overkligt och eftersom jag faktiskt inte börjar förrän i september var det ju lite surrealistiskt att vara på deras sommarfest. Och än mer surrealistiskt när min nuvarande chef spelade på festen.

Men så var det. Och kombinationen gammalt/nytt funkade så bra att det blev en otroligt trevlig tillställning och jag var inte hemma förrän kl tre på natten. Vilket i sin tur betyder att man är rätt sänkt resten av helgen. Men det var det värt!!

Och resten av helgen blev ganska lugn för min del åtminstone. Vi var på kalas på lördagen. Men det var av det lugnare slaget då det var Oskars kompis som fyllde 5 år. Men de gör det alltid så mysigt så att de vuxna får vara med och äta god mat också.

Annars harvar Andreas vidare med altanen och den kommer att bli så fin och Andreas är så himla duktig!

Jag och barna for till stranden igår för att inte vara i vägen. Det är så långgrunt där så det var jättevarmt i vattnet och ingen stekande sol, så det var helt perfekt.

Avslutningsvis måste jag bara skriva om hönsen i Årjäng.

Min bror har höns och när syrran var där i förra veckan skulle brorsonen Calle förklara vad alla hette:

"De heter Prillan, Prillan, Prillan, Prillan och Prillan. Och han där borta, han heter Kristoffer."

En av prillorna mötte sitt öde i fredags. Och då var Calle noga med att det både skulle hållas både begravning och minnesstund. Och han satte på sig kostymen och samlade alla som var hemma och höll sen ett tal över Prillan och tackade för alla fina ägg som hon hade gett dem.

Calle är 7 år. Men man kan redan nu se lite framtidsCalle:-)

  Stranden helt för oss själva

  Emma kokar lergryta.

  Sen hjälpte vi Andreas med att mäta lite.