...det är svårt att tänka på annat nuförtiden. Men det är ju väldigt otäckt det som händer där borta, det tycker nog alla. Och det känns som att vi inte sett det värsta än även om jag håller tummarna för att så inte är fallet.

När jag gick i lågstadiet hade vi ibland en vikarie. Hon var inte så värst snäll, (som vår vanliga fröken Siv) och en dag berättade vikarien om något som hette Atombomb. Hon berättade det extremt opedagogiskt så att alla blev livrädda. Eller, jag blev livrädd i alla fall. Och kunde inte somna på kvällarna. Jag började tvångsmässigt be till Gud att det inte skulle falla en atombomb över Årjäng. Det gick så långt att jag trodde att om jag skulle råka glömma att be till Gud någon kväll så skulle bomben komma. Så jag blev nästan mer rädd för Gud än för bomben. På något sätt lyckades jag ta mig ur de där tvångstankarna och har nog inte bett till Gud på det viset någon mer gång. Då var jag åtta år.

Nu för tiden tror jag mer på annat. Typ Karma. Gör gott - få gott, what comes around goes around. Var mot andra som ni vill att de ska vara mot dig.

Kärt barn har många namn. Och så håller jag tummarna. (bildligt talat)

Och trots hot om härdsmälta på andra sidan Jorden, går livet vidare här hemma. Igår jagade polisen inbrottstjuvar som hade brutit sig in på Enbärsvägen. (Vi bor på Enbärsvägen!) Det var fullt pådrag med blåljus och helikoptrar, men tjuvarna hann undan.

Och idag var det ännu mer vår i luften, det är exakt tre veckor tills vi ska till New York och vi har bestämt vilka veckor vi ska ha semester i sommar.

Jag tror minsann att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Och jag hoppas japanerna tror detsamma. Och att vikarier idag är mer pedagogiska än 1983.

/Mia

Gud som haver barnen kär

Se till mig som liten är

vart jag mig i världen vänder

Står min lycka i guds händer

Lyckan kommer lyckan går

den gud älskar lyckan får.

(det var det som var kvällsbönen och som skyddade en åttaåring från Atombomben)