Kollade på deltävlingen ikväll från Linköping, and here are the comments from Enbärsvägen 15's enväldiga jury (eftersom Andreas är på kalas:))

1. Linda sundblad - boooring, har aldrig fattat grejen med vare sig henne eller lambretta.

2. Simon nånting - hade kanske funkat med Sanna eller Sonja. Nu var den trist delux.

3. Sara Lumholdt - hon kunde inte sjunga i A-teens, kan fortfarande inte sjunga. Synd på en hyfsat bra låt.

4. The playtones - helt rätt finalist, jättebra låt!!

5. Shirley's angels - nej. Inte bra nånstans.

6. Sebastian - var han väldigt nervös eller hade han darret på micken som en koreografisk feature? Inte speciellt minnesvärd låt. Han är dessutom snyggare i hår.

7. Sara varga - text med viktigt budskap, ovanligt i de här sammanhangen. Synd bara att texten låter så banal. Påminde om Lisa Ekdahl, funkar ej i det stora hela.

8. Eric saade - vad ska man säga? Den här kan nog ta hem hela skiten:)

Tack å hej leverpastej

/Mia

Var på lekplatsen i Trädgårdsföreningens idag med Emma ihop med goaste Catten och Noel. Solen sken och för några sekunder kunde man ana någon form av vårkänsla. Tills man inser att det är minus 6 grader och att barnen är påpälsade så mycket så att de tultar fram. Nu kan ju Emma inte kan gå än efter fotskadan, men skulle hon kunna gå så består ändå underlaget av halkig is och förrädisk snö som gör att de halkar på rumpan var och varannan stund. Det blåser för vi är i Göteborg. Och det är kallt!

Emmas ena vante blev ju kvar i Stockholm och hennes reservvantar har en förmåga att inte stanna kvar på händerna, så hon blev kall och frusen och ledsen.

Och jag vill ha vår,  ljusare tider och en sol som värmer!

Jag längtar efter..

... att kunna ta en cykeltur, i värmande sol, utan 14 lager med kläder.

... att slippa kränga på ungarna 14 lager med kläder varje morgon.

... att kunna ta en kopp kaffe på ett fik utomhus utan att frysa om händerna!

... att kunna dra syskonvagnen på en långpromenad utan att köra fast i snödrivor eller kämpa mig upp för glashala backar.

... att kunna sätta mig i bilen på morgonen och den är avfrostad och varm även utan motorvärmare.

Men än så är det vinter...

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

/Mia

Emma och Noel, tappra vinterbarn.

Oskar är i en härlig ålder nu, vetgirig som få suger han åt sig av all möjlig information. Hur mycket som stannar kvar är ovesäntligt. Huvudsaken är att han är intresserad. Och jag är hans orakel, den allsmäktige, som har svar på allt. 

(Nåjå, pappa är inte dum han heller, men det är kul att få känna sig duktig ibland:))

Ena stunden vill han veta om solsystemet och vi plockar fram böcker med planeter och pratar om hur det ser ut i rymden. Andra studen vill han veta hur det ser ut under huden, vad som finns i kroppen. Då får man ta fram sina kunskaper om det. På vägen hem från Lerum förut pratade vi om hur man får fram en annan färg genom att blanda två stycken. Eller så händer det att vi kollar på en jordglob och pratar om att man kan resa till olika länder.

Än så länge är det på en lagom ytlig nivå och vi går inte på djupet. Det ska bli intressant när han kommer upp i skolåldern och vi ska hjälpa till med läxorna. Språk är nog mitt bästa ämne. Matte och Historia är Andreas.

Kunskap är så häftigt. Om Oskar tycker att jag vet mycket, så är det inget mot vad Andreas vet. Jag blir till exempel lika imponerad varje gång vi tittar på "På Spåret" och Andreas i vanlig ordning gissar rätt stad på 10 poäng. (I alla fall är det många gånger som han gjort det, även om han själv är mer blygsam:)) 

Själv har jag inte ens uppfattat ledtråden. Därefter har han namnet på valen de eftersöker och vilket slag som stod i staden ett visst år. Han är nästan skrämmande duktig. Ibland har jag undrat hur sjutton han vet svaren. Och då svarar han alltid med att han så klart sett det på Discovery. Eller Axess-kanalen eller Animal Planet...

Min chef är likadan. Vi är med i en frågesportsserie på nätet på Vetgirig.nu, där han ligger i topp för det mesta och kan svaret på de mest obskyra frågor om gamla OS-medaljörer från 1936 eller vem som fått nobelpris i fysik 1974.

Jag blir inte avundsjuk. Bara sjukt imponerad. Både chefen och Andreas har extremt klibbiga hjärnor. Allt fastnar och stannar kvar. jag skulle gärna byta ut en del av min teflonhjärna mot lite klibb.

Åter till Oskars kunskapstörst. Det stannar som sagt inte kvar så länge, men häromdagen berättade han stolt för en tågvärd på pendeltåget att ett X2000-tåg minsann går i 200 kilometer i timmen. Det hade han lärt sig av sin tågbok.

Ikväll har vi tittat på semifinal i "På spåret" och jag gissade rätt på Acapulco!

Dessutom har Emma tagit tre försiktiga steg för att ta en chokladbit och sen dansat stående (och bara rört armarna) till Michael Jacksons "Billie Jean"- Framsteg, framsteg!

Nä nu får det allt bli lite Fanta och film.

fredagsfina hälsningar

/Mia

Nämligen bestämt reklam för ett spel till iPhone/iPad som släpptes idag:

Mariachi Hero! Det är företaget som jag jobbar på, som gjort det på uppdrag av Pan Vision och jag tycker killarna har gjort ett jättebra jobb med spelet!

Kom å köp!

läs mer och se trailer på:

www.mariachihero.com

Kostar bara 7 kronor på AppStore!

För övrigt så är det rätt trevligt med spel av den gamla sorten också. Idag spelade jag och Oskar ett gammalt "Loppan-spel". Ni vet, när man med en rund platt sak ska försöka sprätta iväg en mindre rund, platt sak och samla så mycket poäng som möjligt. Jättekul faktiskt och Oskar var en naturbegåvning.

Tidigare har vi även prövat på Den försvunna diamanten, också ett hett tips.

Det märks dock en stor skillnad på att ha sex syskon och bara ett när man ser hur välbevarade gamla leksaker från förr är från Andreas sida. Eller så var vi mer slarviga med våra saker...

Solsidan som vi kollade igår var väldigt kul. handlade just om gamla grejer - och oförmågan hos vissa att slänga sådana. Nu kanske jag ska sluta tjata på Andreas, för vem vet, det kanske finns nåt värt 82000 bland hans gamla grejer på vinden:)

Senaste status för Emmas fot är att hon idag har stått vid ett flertal tillfällen, dock inga steg ännu. Men hon var välkommen till dagis i morgon så hon kanske blir inspirerad av de andra ungarna och springer fram till mig när jag hämtar henne sen. man kan ju alltid hoppas!

Ay Caramba!

/Mia

Jag lyckas oftast se sista 20 minuterna av Sveriges Mästerkock, och nu senaste gångerna har det varit utslagstävling mellan några av kockarna.

Av en slump visade det sig idag att de lagat samma mat som jag gjorde till middag ikväll, nämligen fiskgryta. Jag undrar jag vad Leif Mannerström hade sagt om min gryta? "Vi bad er göra fiskgryta. Detta liknar mer en soppa. Och det är just vad du hamnat i, en riktig soppa."

Nä, så illa var det faktiskt inte, den blev riktigt god, med torsk, potatis och morötter och lite annat gott.

Jag gillar verkligen matlagningsprogram. Jag kollar gärna Leila's mat, Vad blir det för mat, halv åtta hos mig och Sveriges mästerkock. Jag har dock väldigt svårt för Gordon Ramsey's produktioner. Man blir ju rädd för karln och det kan inte vara bra att säga fuck så många gånger på en timme. Än mindre lyssna på när han säger (skriker) det. Jamie Oliver är ok, men kan också bli "too much" för att man ska orka se ett helt program.

Och jag har hur många kokböcker som helst! Andreas har bidragit med en: Hemkunskapsboken. Jag har massor av olika som jag tror att jag kommer att dyka ner i en vacker dag och sedan laga fantastisk mat.

I själva verket lagar jag uteslutande mat som jag antingen hittar i Icas veckoblad, söker upp på nätet eller har i min "Mias mat"-pärm. Böckerna i hyllan står mest och samlar damm. Men en vacker dag som sagt.... (tror jag verkligen på det själv?:) Dessutom är det ju bokrea snart, kanske kan man fynda en ny kokbok:)

På tal om "Halv åtta hos mig", så såg jag det förut. Har inte sett de tidigare programmen i veckan. Men i slutet såg jag att en av deltagarna fått ynka 10 poäng igår. Då måste det väl vara riktigt uselt.

Nu ska vi se Solsidan från i söndags och håller tummarna för att Emmas fot blir bra snart. Tycker hon har gjort stora framsteg ikväll trots att hon inte tagit några riktiga steg ännu.

Trevlig onsdagskväll!

/Mia

ps, som grädde på moset måste jag säga att min kompis Mattias lagar det grymmaste moset. Bara så att ni vet.

De här nostalgivågorna fortsätter att komma.

I helgen var jag ju och hälsade på min barndomsvän Malin. Vi har känt varandra i nästan hela livet och har såklart massor av roliga barnsomsminnen.

Men gissa om vi skrattade då hon hade hittat ett gammalt kassettband från 1984 (då vi var 9) där vi hade spelat in oss själva. Vi sjöng och berättade historier.

Så himla roligt.

Och då sjöng vi kanske inte de mest självklara poplåtarna. Nej, här var det Evert Taube som gällde.

"Ja det är krig och politik som har fördääärvat vår jord"

Och efter det en snopp-vits där jag drog poängen innan historien var slut.

Och Malin berättar vitsen om den inslagna rutan. 

Och så fortsätter det. 

Ett tidsdokument på ett helt annat vis än det vi har på Mubarak:)

Och som om inte det var nog så hade min lillebror Anders gjort en spotifylista som citat: "Här får du en lista med låtar som jag minns att du spelade på kassettband från att jag va liten till att jag gick på högstadiet eller nåt sånt."

Och det var verkligen på pricken.

Jag och Andreas har ikväll dansat tryckare till Bryan Adams "Heaven", Emma diggade till Beach Boys och jag blev sugen på att se Lost Boys igen.

Listan? Den hittar ni här:

http://open.spotify.com/user/supercranky/playlist/2wBXfA0YPpkROk29W5jz3s

NU ska jag ge mig:)

/Mia

Jo, det är faktiskt sant. Men jag kommer till det.

Jag och Andreas hade fått en övernattning på hotell i bröllopspresent och denna gick ut sista febrari i år, så vi beslutade oss för att ta en tågtur till Stockholm. Jag hade bokat resan redan i november för att få bra tågbiljetter, men först bokade jag fel dag och sen hörde SJ av sig nån vecka innan resan och då var hemreseturen inställd! Tur och väl var de så vänliga att vi fick en ny resa ungefär samma tid, fast med X2000 istället. För samma pris. Så det var ju bara att tacka och ta emot.

    Lite bra böcker - och en iPhone med Arga Fåglar

får vilken resa som helst att gå som på räls, haha.   

Men att det skulle komma 30 cm nysnö till dess vi åkte upp var inte riktigt med i planeringen. Alla bussarna i storstockholm var inställda och det var allmänt kaos. 

Och vi hade med oss syskonvagnen. Jippi.

Jag har dock en stark make och han drog vagnen över oplogade trottoarvallar så det stod härliga till och vi tog oss fram till hotellet och beslutade oss för att hänga där. Det var liksom ingen idé att ge sig ut till Junibacken eller på någon annan liten tur. Dessutom hade Oskar fått ännu en släng av sin feber som han hade haft under veckan så han var inte riktigt i form. Tyvärr var det två timmar till incheckning. Två timmar kan vara ganska lång tid i en lobby, men restaurangen fick sitt och souvenirshoppen fick sitt. Sen kom vi till slut in på vårt rum som var liiite mindre än jag tänkt. Man kan ofta se på tv:n hur standarden är på rummet och vår tv var liten som ett frimärke. Men det var ändå helt ok.

Min He-Man

Ett så kallat tidsdokument: Första bilden är från ett hotell i Kairo 12:e mars 2005. Den andra från ett hotell i Stockholm 11:e februari 2011. Mubarak avgår och är med i tv:n i bakgrunden. 

   Kolla, bäddsoffan är ju nästan stor nog för både pappa + barn...

men barnen valde ändå att trängas med modern - i vanlig ordning.

Men det huvudsakliga skälet för resan var att få träffa kompisarna i Stockholm och lördagen blev jättebra! (Förutom spårvagnsincidenten) Solen sken så vi valde att gå in i ett murrigt museum - Vasamuseet. Det är ett suveränt museum. Barnen kunde springa fritt och vi vuxna kunde både prata lite och kolla på den gamla båten. Som ju har en otroligt intressant historia med allt runtomkring. Lite mer intressant nu än när man var där som barn:)

Vasaskeppet. Större och äldre - och mer intressant- än man tror.

Men så hände ju den där spårvagnsolyckan då. Ja, de har en spårvagnslinje i Stockholm. Jag hade helt missat det, men vi åkte mellan Sergels torg och Djurgården. Och på tillbakavägen tvärnitade plötsligt spårvagnen! Det kom en taxi på spåret, som antagligen liksom jag, missat att den existerade.

Det var en rejäl inbromsning och stackars Emma, som låg och sov i vagnen var ju helt oförberedd och slungades framåt och fastnade antagligen med foten på något vis för efteråt var hon så himla ledsen. Vi förstod att det var något med foten och när vi kom fram kunde hon inte stödja på den. 

Emma med lindad fot.

Vi väntade dock tills vi kom tillbaka till Floda innan vi for och kollade upp foten och fick idag veta att den inte var bruten utan stukad och hon kommer förhoppningsvis att kunna gå om några dagar igen trodde de.

Sjukvården har varit så himla bra! Vi fick tid kl 10 och kl 13 var det klart. Då hade vi alltså varit i Floda, fått remiss till Alingsås, röntgat, väntat lite, träffat sköterska och sen träffat läkare. Supersmidigt.

Under helgens gång har vi dessutom:

Tappat Pippi vid busshållsplatsen här hemma (som räddades och har returnerats)

Fått med två vänstervantar till Oskar (notera: otroligt viktigt med en av varje)

Dragit sönder mitt halsband på tåget (lite stressigt att gå av med allt tydligen)

Tappat Emmas ena vante (återfunnen utanför Gyldbergs)

Umgåtts 8 vuxna och 8 barn på lördagskvällen (supertrevligt!)

Summa Summarum så var det förutom Oskars feber och Emmas fot en jättetrevlig helg och att bo i Gyldbergs källare var långt mycket bättre än att bo på hotell. Jag önskar bara återigen att någon kunde skynda på med uppfinnandet av teleportören så att det slapp vara så långt till vännerna. Det var så kul att träffa dem igen och jag hoppas att det inte dröjer för länge innan nästa gång (konstaterade att det var två år sen jag var i Stockholm sist)

Stort tack för denna gång!

I morgon får Andreas vara hemma med vår halta dotter och jag ska visa mig på kontoret. Om jag minns var det ligger.

Go' kväll!

/Mia

Stockholm By Night - februari 2011

Jag minns legobyggandet från när man var liten som rätt enkelt. Kanske för att jag enbart byggde hus. Raka bitar, i en rak fyrkant, med lite fönster och en dörr. Inga konstigheter alls.

Nu börjat Oskar komma in i smålego-åldern. Han fick två likadana brandbilar i födelsedagspresent och nu tänkte jag vid åttatiden på kvällen att det vore väl en lite mysig aktivitet att göra innan läggdags.

Trodde jag ja.

Det var ju en miljard småbitar som man skulle bygga ihop efter värsta IKEA-anvisningarna (och jag kan villigt erkänna att IKEA-beskrivningar är inte något som jag går igång på!) och det tog inte alls den halvtimmen som jag hade tänkt. Snarare det dubbla. Oskar var tapper och hängde med och byggde på sin brandbil ett bra tag, men till slut fick jag ta över hans också.

Fast det var inte utan stolthet som vi ställde upp de färdiga brandbilarna med tillhörande släp och tog ett kort:)

Förpackning

Utförande

Resultat

Och jag som skrattade åt min bror Fredde, som beklagade sig under jul att han varit tvungen att sätta ihop en StarWars kryssare på 1390 bitar. Jag tar tillbaka allt och är istället djupt imponerad.

I morgon bär det av till Stockholm.

Eller som Oskar sa när han pratade med sin 7-årige kusin i telefon:

"Ja håller på å packar för ja ska åka EXTVÅTUUUUSEN!"

Heppåer!

/Mia