Oskar är i en härlig ålder nu, vetgirig som få suger han åt sig av all möjlig information. Hur mycket som stannar kvar är ovesäntligt. Huvudsaken är att han är intresserad. Och jag är hans orakel, den allsmäktige, som har svar på allt. 

(Nåjå, pappa är inte dum han heller, men det är kul att få känna sig duktig ibland:))

Ena stunden vill han veta om solsystemet och vi plockar fram böcker med planeter och pratar om hur det ser ut i rymden. Andra studen vill han veta hur det ser ut under huden, vad som finns i kroppen. Då får man ta fram sina kunskaper om det. På vägen hem från Lerum förut pratade vi om hur man får fram en annan färg genom att blanda två stycken. Eller så händer det att vi kollar på en jordglob och pratar om att man kan resa till olika länder.

Än så länge är det på en lagom ytlig nivå och vi går inte på djupet. Det ska bli intressant när han kommer upp i skolåldern och vi ska hjälpa till med läxorna. Språk är nog mitt bästa ämne. Matte och Historia är Andreas.

Kunskap är så häftigt. Om Oskar tycker att jag vet mycket, så är det inget mot vad Andreas vet. Jag blir till exempel lika imponerad varje gång vi tittar på "På Spåret" och Andreas i vanlig ordning gissar rätt stad på 10 poäng. (I alla fall är det många gånger som han gjort det, även om han själv är mer blygsam:)) 

Själv har jag inte ens uppfattat ledtråden. Därefter har han namnet på valen de eftersöker och vilket slag som stod i staden ett visst år. Han är nästan skrämmande duktig. Ibland har jag undrat hur sjutton han vet svaren. Och då svarar han alltid med att han så klart sett det på Discovery. Eller Axess-kanalen eller Animal Planet...

Min chef är likadan. Vi är med i en frågesportsserie på nätet på Vetgirig.nu, där han ligger i topp för det mesta och kan svaret på de mest obskyra frågor om gamla OS-medaljörer från 1936 eller vem som fått nobelpris i fysik 1974.

Jag blir inte avundsjuk. Bara sjukt imponerad. Både chefen och Andreas har extremt klibbiga hjärnor. Allt fastnar och stannar kvar. jag skulle gärna byta ut en del av min teflonhjärna mot lite klibb.

Åter till Oskars kunskapstörst. Det stannar som sagt inte kvar så länge, men häromdagen berättade han stolt för en tågvärd på pendeltåget att ett X2000-tåg minsann går i 200 kilometer i timmen. Det hade han lärt sig av sin tågbok.

Ikväll har vi tittat på semifinal i "På spåret" och jag gissade rätt på Acapulco!

Dessutom har Emma tagit tre försiktiga steg för att ta en chokladbit och sen dansat stående (och bara rört armarna) till Michael Jacksons "Billie Jean"- Framsteg, framsteg!

Nä nu får det allt bli lite Fanta och film.

fredagsfina hälsningar

/Mia