Vi har varit rätt förskonade från sjukdomar i familjen (peppar peppar). Har alldeles nyss lärt mig hur man gör när man vabbar och skickat massa ursäkta och förlåt till försäkringskassa för jag inte fattat hur man gör, och jag och min man delar oftast vabbet 50/50.  (Beroende på lite på vem som har mest hektiskt på jobbet).

Denna vecka har Oskar haft feber och hosta som kommit och gått så han har varit hemma från dagis. Och idag var han riktigt febrig och sjuk, så där så att han inte riktigt känner igen sig och tycker det mesta är jobbigt. Och det här med att ta tempen är ju inte helt lätt då han vägrar ta den där det är mest effektivt - i baken. Vi använder i stället en muntermometer som jag inte litar hundra på, men den tillsammans med sunt förnuft håller koll på lilleman. Lite saft och film och omtanke brukar göra susen!

Tidigare idag pratade jag med en släkting. Eftersom jag är uppsagd har det ju varit mycket funderingar på framtiden och jag har hittills levt lite i skyddad verkstad, haft arbete sen 1997 och inte behövt söka jobb. Jag berättade för henne att jag inte hade kommit vidare till intervju på ett jobb som jag hade sökt och då frågade hon om jag skrivit med att jag hade barn.

Självklart gjorde jag det, sa jag. 

Inte smart tyckte hon. Hon menade på att arbetsgivaren med största sannolikhet väljer bort såna som skriver att de har barn, att de med en gång ser framför sig att man inte kommer att jobba övertid, att man kommer att vabba massor och att man kommer att vilja gå ner i tid. (Vilket inte stämmer)

Jag hade aldrig haft en tanke på att det skulle utgöra ett hinder att skriva att man hade barn. Tvärtom tänkte jag att det skulle vara positivt för dem att se att jag snart är 36 och har två ungar. 

Släktingen menade återigen på att det inte var positivt, att de säkert tänker att man ska bli gravid med tredje barnet inom kort.

Det är ju hemskt om de tänker så! Ska man då utlämna den informationen, för att komma på intervju och där vara så bra att de inte kan tacka nej trots att man där avslöjar att man har två barn?

Ja, kanske det. 

Min syster, som är en stor förebild för mig gjorde faktiskt det. Hon blev nämligen uppsagd ungefär samtidigt som hon blev gravid. Hon lät inte detta hindra henne från att söka jobb och fick napp på ett vikariat  - men sa inte att hon var gravid. Hon nämde det först när avtalet skulle skrivas på och de fick då ta ställning till hur de ville göra. Hon fick jobbet - och gjorde ett riktigt bra arbete för dem i de sex månader hon skulle jobba och sen fick hon barn.

Men hade hon fått vikariatet om hon sagt att hon var gravid? Hade hon ens fått komma på intervju? Tveksamt.

Samtidigt kan jag ju förstå arbetsgivarens syn på det. Tänk om hon hade haft en jättejobbig graviditet och inte kunnat jobba hela perioden ut. Då hade de varit tvungna att finna en vikarie för vikarien...

Men vem som helst kan faktiskt bli sjukskriven och det handlar oftast inte om att man har en bebis i magen. Och jag är stolt över min syster!

Nu ser det ut att lösa sig för mig ändå så jag kanske slipper fundera på varför man inte kommer till intervju (om det beror på att jag är mamma eller för att det faktiskt var 134 sökande till tjänsten)

Men nog tål det att funderas på!

Vabba dabba doo!

/Mia

Känslan av att hitta något som man trodde var borta för alltid eller känslan av att hitta något man inte ens trodde man tappat, är rätt fantastisk.

Ett par veckor innan vårt bröllop i somras råkade Andreas tappa sin ring i en sjö i Värmland. Oj, som vi letade. Hela stranden var engagerad och Mannen med metalldetektorn kallades in utan resultat. Vi ansåg ringen vara förlorad och Andreas fick fixa en ny till bröllopet.

Döm om vår förvåning när äldste brodern höll ett brandtal på bröllopsfesten om den tappade ringen och vi undrade var det skulle leda någonstans. Jag var helt säker på att han skulle plocka fram en leksaksring och göra en grej utav det. Men så avslutade han talet med att han fått ett samtal från Mannen med metalldetektorn. Det visade sig att han minsann inte gett upp och det visade sig också att metalldetektorn klarade av även lite djupare vatten.

"Så här är den då!" Säger Niklas och överlämnar en ring som legat på botten av Järnsjön i flera veckor. Vi fattade först ingenting, men visst var det Andreas ring! Det var otroligt häftigt!

(Senare på kvällen fick vi i alla fall en leksaksring. De hade nämligen en backup om de inte skulle fått den riktiga ringen i tid - de fick den nämligen dagen innan bröllopet!)

Sagan om ringen

En annan liten upphittarhistoria fick jag av en väninna. Sånt där som man gärna vill vara med om själv då och då. Hennes man satte på sig sina skidbyxor som han inte använt på ett tag, stoppade ner handen i byxfickan - och fiskade upp 2000 spänn! Han hade helt glömt av att han lagt dem där när han lämnat tillbaka en jacka på skidsemestern. En tjuga då och då hittar man ju kanske, men 2000 spänn, det är tur att de inte blev tvättade! :)

Och gårdagens lost and found var faktiskt en Sheriff.

Förra julen, alltså 2009, fick Oskar 14 leksakssmåbilar från filmen Cars. Strax efteråt försvann Sheriffen spårlöst och vi letade som galningar efter den för det var ju viktigt att alla var med när han lekte. Men icke. Ibland pratade Oskar om den försvunna bilen och jag har väl tänkt att den inte kunde gått upp i rök.

Så igår skulle jag och Oskar hämta Emma på dagis. Jag spände fast Oskar i hans bilstol, som numera är framåtvänd (ännu en fördel med att fylla 4 enligt honom själv). Då såg jag något sticka fram mellan stolens ryggstöd och bilens ryggstöd. Mycket riktigt - där var Sheriffen! Hur han hade hamnat där och varför vi inte sett honom innan har jag ingen aning om. Men det var väldigt roligt att se Oskar leka med alla 14 bilar igen. Sheriffen förklarade nämligen för de andra bilarna att han varit i Saaben hela tiden och då fått åka upp till Årjäng och där hade han bowlat och varit i Simhallen. 

Sen for Sheriffen och bowlade med Schassen och efter det for han till simhallen med Doc.

The sheriff is back in town!

Sen ska vi ju inte ens börja prata om de otaliga gånger jag har tappat bort mina glasögon och de otaliga gånger Andreas har hittat dem åt mig...

Man kanske skulle tappa bort sig själv lite oftare för att bli extra glad när man hittar sig själv igen!

Ha en fin dag!

/Mia

Visioner i mitt huvud när du ler
Jag har hittat nånting vackert,
vännen, ser du vad jag ser?
Jag är nästan som du

Musik non stop - Kent

Jag tänker ofta på kommunikation. Det är liksom A och O med allt nuförtiden. Eller ja, det har väl alltid varit viktigt med kommunikation, men förr när man växte upp fanns det tre alternativ som gällde om man ville komma i kontakt med någon. 

1. Man ringde

2. Man skickade brev på posten

3. Man gick dit

Och kommunikationen var rak och ganska kort. Ville man leka eller inte. 

Nu finns det kommunikation och informationskanaler på många fler sätt naturligtvis. Det är Facebook, Twitter, bloggar, mail, sms, mobil, fast telefon, vanliga brev m.m., m.m

Och det är för det mesta bra. Det är väldigt bra när man vill hålla kontakt med sitt tjejgäng som är utspritt över hela landet. Det är kanon att skicka meddelanden till t.ex Flodamammorna genom Facebook, man får snabbt tag i folk om man vill något och man bestämmer plats att ses, men kan ringa och meddela om man är ett par minuter försenad så folk slipper stå och vänta.

Men det blir ju också motsatt effekt när man hela tiden förväntas vara tillgänglig och antas svara med en gång på t.ex mobil, sms eller mail. Om det dröjer kan folk bli både oroliga och arga och tro att det hänt en något. 

Jag tänker också på att eftersom det finns så många sätt att informera sig nu för tiden, är det lätt att man klickar lite för snabbt på "skicka" knappen och låter känslorna styra utan att tänka efter vad man egentligen menade.

Och vad menar man egentligen? När man hör rösten på en person (eller träffar personen) kan man snabbt urskilja om det är skämt eller inte. Om du meddelar dig på alla andra sätt måste du lägga till ett smiletecken eller vara övertydlig, annars blir det helt plötsligt väldigt allvarligt. Det är svårt att vara ironisk och lätt att börja spekulera.

Och kommunikation i  andra, tredje och fjärde hand kan bli som viskleken. Det menade kommer ut i helt annan skepnad än vad som var tänkt och kan bli något mycket större. En fjäder kan bli en hel hönsgård och i allt kackel som uppstår är det svårt att hitta rätt igen.

Jag tänker också på avsaknad av kommunikation. Jag har själv varit dålig i många år på att tala om hur jag tänker eller menar med olika saker och låtit det gro och vissa saker har blivit mycket större än de behövt vara. Bättre att vara rak från början. Ta tjuren vid hornen och stålsätta sig för det som komma skall.

Eller att försöka tänka lite större och faktiskt sätta sig in i hur andra tänker.

Vi såg filmen "Freaky Friday" igår. Det är en sån där klassisk film där det i detta fall var mor och dotter som inte kunde kommunicera alls. De bytte kroppar (genom en kinesisk lyckokaka) och fick uppleva hur den andra hade det i en dag och fick på så vis förståelse för varandra och kunde börja kommunicera på ett nytt sätt.

Det finns säkert många som skulle behöva uppleva ett sådant byte för en dag:)

Livet är för kort för att man ska hänga upp det på missförstånd och dålig kommunikation. Det finns roligare saker i livet att göra tillsammans!

Det var dagens tankar.

Over and out.

/Mia

"Well this is an invitation
It’s not a threat
If you want communication
That’s what you get
I’m talking and talking
But I don’t know
How to connect 
And I hold a record for being patient
With your kind of hesitation
I need you, you want me
But I don’t know
How to connect, so I disconnect
I disconnect."

ur " Communication" - The Cardigans

Nostalgin fortsätter att sprida ljus över barndomen. Jag skrev ju att jag häromdagen fick se rörliga bilder från när jag var nyfödd. Något som jag faktiskt inte sett tidgare. Idag hade en skolkamrat från högstadiet lagt ut filmklipp från vår show vi hade när vi gick i nian. Det är tjugoett år sen konstaterade jag krasst.

Men det var inte utan lite stolthet jag på samma gång kunde konstatera att det inte bara var pinsamt att se min Jonas Gardell monolog. Det var rätt kul också!

Att jag då kunde memorera över 5 minuters recitation av en stå-upp-sketch från 1989 är ganska imponerande tycker jag själv, speciellt som att jag nu inte kan memorera en inköpslista utan att behöva kolla varje liten sak för att inte missa något.

http://www.facebook.com/video/video.php?v=499238953937&subj=704113434

På tal om inköpslista så var vi naturligtvis ute i sista sekunden igår när vi skulle handla saker till Oskars 4-årskalas. Som var i dag. Vi hade bjudit in till maskeradkalas och Oskar kunde inte bestämma sig. Först ville han vara robot. Sen ville han vara pirat. Igår var vi på BR-leksaker och han skulle få köpa valfri maskeraddräkt tänkte jag. Men efter att han strosat omkring i affären en stund säger han. "Äsch, jag tar nåt ur lådan hemma istället." 

"Lådan", är där vi förvarar det lilla vi har av utklädningskläder. Ett mischmasch av scoutkläder från Andreas barndom till lite attiraljer vi haft på Halloweenfester (typ lösnäsa och lösmustach) och lite hattar och masker. Så han blev en StarWars-vakt, med en StarWars mask, grå pyjamas och ett lakan från Emmas spjälsäng som mantel. Han var helnöjd:)

Oskar i kalasmundering & Emma i kalasmundering

Kalaset löpte för övrigt på utan några konstigheter. Men nog är det intensivt med 9 ungar, mestadels killar som röjer runt på en ganska liten yta i två timmar. Men så hade ju SMHI utfärdat klass 2 varning också.

Lugnet efter stormen råder på Enbärsvägen. Av barnen är endast Emma vaken. Hon är en liten partyprinsessa.

Tycker för övrigt att det var kul att Swingfly gick direkt till Globen. En ok låt i ett rätt tråkigt startfält.

I morgon laddar vi för kalas nummer 2.

Hejhej

/Mia

P -A - R- T -Why? 

Cause I gotto!

(Jim Carrey i The Mask)

Jag lyssnar för det mesta på morgonpasset i P3 när jag åker till jobbet. Ofta skrattar jag högt i bilen och ibland byter jag till någon annan kanal när det blir lite pinsamt. Men igår pratade de om pizza. Det hade visst varit SM i Pizzabakning och han som vann hade gjort någon pizza med nån honungsmarinerad hjortfilé eller något sånt. Då kom de in på pizzaspåret och nu har jag lärt mig en ny pizzasort - Calskrove. Finns tydligen i Norrland och är helt enkelt en Calzone med ett skrovmål inbakat.

Alltså, vem äter sånt?

(Säger hon som tycker det är gott med Pommes på en Margaritha (Tack Åsa L.!))

Men seriöst, hur gör man då. Ett skrovmål är ju hamburgare med bröd och pommes. Stoppar man in hela hamburgaren med bröd och allt ihop med osten och pommes friten? Låter varken gott eller hälsosamt faktiskt.

Men snacket om pizza och framförallt den vanliga Calzonen gjorde mig så otroligt sugen på det och sån tur jag hade att Oskar, som ju fyllde år igår och fick bestämma maten, valde just pizza. Så det blev en Calzone och den var ju jättegod! Som tur var tyckte Oskar också det så han åt nog halva min:)

Gårdagens födelsedagskreation efter maten.

Rosa glass, hallon och ljuståg var beställt. 

Sen fick det nog se ut hur som helst. Och det gjorde det också:)

Jag går ju fortfarande på diet så gårdagens Calzone var ett vardagsundantag. Men nu har jag i alla fall gått ner 4 kg och kommer i ett par jeans som jag inte kunnat ha på ett bra tag. Hurra för mig.

Men det är långt till bikinisäsongen och jag skulle ju dock önska att vissa gener visade sig mer än andra. 

Igår damp det ner en dvd-skiva i postlådan. Mamma och pappa har fört över gamla super8filmer till dvd och detta var en 12 minuters film med min äldste bror som otroligt söt bebis från 68-69 och sen var det ett klipp från sommaren 1975. Då var min äldste bror 7 år och min näst äldste bror var 4. De plaskar runt i vattnet och det är så somrigt och härligt. Kameran sveper över stranden och hittar min mamma - och en liten bebis som ser väldigt lustig ut. Det är jag som är hyfsat nykläckt.

Men det som fascinerar mig mest med inslaget från 1975 är hur smal mamma är. Hon ser ut som en fotomodell i kroppen - och har alltså en dryg månad tidigare fått en 3,9 kilos bebis. Lite orättvist kan jag tycka, men tur för henne att ha en sån kropp som hämtade sig på samma sätt efter varje barn, och det blev ju sju till slut.

Igår var jag på fyraårskontroll med Oskar. Han började visa upp sina konster redan innan han hunnit få av sig overallen, genom att mycket stolt visa att han kan stå på ett ben. Sen var jag ju lite fundersam på det här med att rita, hade fått för mig att alla barn skulle rita huvudfotingar på fyraårskontrollen, han gillar ju inte att rita speciellt mycket. BVC-sköterskan gav honom penna och papper och sa att han fick rita vad han ville. Han ville rita en Pruttosaurus (en dinosaurie som skrämde bort fiender genom att prutta, tillhör horngänget enl. Oskar) Den blev mycket fin med många horn och till och med en prutt. Sen skrev han OSKAR och pappret blev lagt till journalen och jag tror nog att han blev godkänd som en alldeles normal 4-åring trots avsaknad av huvudfoting.

Pirat Oskar? Nej, bara synkoll på 4-årskontrollen! :)

Nu gillar vi att det är fredag!

Hejhej!

/Mia

...i alla fall om man fyller fyra. Jag önskar att jag kunde komma ihåg dagen innan min fyraårsdag. Jag hoppas att jag var lika sprallig som Oskar har varit.

Han fyller i morgon. 

Och oj, vad han har planerat sitt kalas.

Ett tag skulle han ha sju kalas. 

Sen ändrade han sig och skulle bjuda 50 stycken på en gång till ett stort kalas. 

När jag påpekade att det kunde bli lite trångt med 50 stycken i kvartersstugan sa han bara: "Men mamma, jag har en bra idé! Vi bygger bara en ny stuga bredvid kalasstugan. Då får alla plats. bra va?"

Och han ska ha pannkakstårta. Och en rosa tårta med jordgubbar och en glasstågs-tårta som det var på Olle Östes kalas. 

Han vill förresten att allt ska vara som på Olle Östes kalas.

Och när man fyller fyra, då kan man åka skridskor. För det kan man då.

Och man kan stå på händer. Till och med gå på händer. Och balansera på en lina.

Och man kan hoppa jätte jättehögt!

Det är fantastiskt att fylla fyra år.

I morgon vankas det presenter och frukost på sängen. Och en cykel. Med två hjul.

Natta natta.

/Mia

"För länge sen,
när jag fyllde fyra år
fick jag en gåva av min far

En fin present,
när jag fyllde fyra år 
som jag sen så länge hade kvar"

Ur Teddybjörnen Fredriksson - Lasse Berghagen :-)

I natt hörde jag en jätteduns vid tretiden på natten från Oskars rum. Rusade dit och fann honom på mage på golvet. Han måste ha gjort ett jättefall, för det var en bra bit från sängen. Som tur var hade det gått bra och han somnade om i vår säng. 

Jag hade ändå varit vaken ett bra tag då.

I morse var jag och Emma två vrak.

Av någon anledning var hon vaken i natt mellan 2 och halv sex och låg bara och gnällgrät, vred sig fram och tillbaka - och nöp. Hon är en nypare och ska helst nypa på min framsida om hon får bestämma. Det känns kan jag lova och man kan inte sova när hon nyper.

Jag vaknade dessutom med borttappad röst och efter att ha försökt få upp Emma strax innan sju och jag insåg att det inte skulle gå fick jag sms:a Andreas att han skulle ringa dagis och säga att vi blev sena. När jag väl fått ut barna efter niotiden kom fall nummer två. Jag halkade på en isfläck med Emma i famnen och stöp i marken med en rejäl duns. Som tur var (och antagligen ren instinkt) skyddade jag Emma i fallet och tog smällen själv. Oskar rusade fram och frågade hur det gick, väldigt gulligt. Det gick bra med Emma och med mig också,  jag fick bara lite skrapsår. Men det är ju alltid en mardröm att ramla med sitt barn. Min största mardröm är att ramla i en trappa med ett barn. Huga!

Hursomhelst, så fick Emma i alla fall vara hemma för hon hade inte fixat en dag på dagis i sitt trötta skick.

Jag var hos en ny frisör inne i Göteborg förut. (Made by Headlites) Jag hakade på en sån där Groupon-kampanj, där priset blir lägre ju fler som köper det. Det kostade bara 549:- och då ingick färgning, klippning, inpackning, hårbottenmassage och en goodiebag med shampoo, balsam och en jättefin hårborste. Dessutom var hon som klippte mig både trevlig och duktig så det var ett riktigt klipp!

Sen var jag inne på BR leksaker för att köpa en födelsedagspresent till Oskar från hans farmor och där hade de tokrea på Thomas tåget saker så jag köpte en signalstation som hade kostat 550:- och var nedsatt till 150:-. Det var väl ett riktigt vrakpris, som kanske någorlunda kompenserade att vi vaknade som vrak i morse...

Slut för idag, hoppas på en sömnig natt utan avbrott och fall.

/Mia

"Sömn… jag kräver ingen sömn
Jag vrider mig på nålar"

ur "Om du var här"  - Kent