Jag och Oskar sov länge i morse. När Andreas kom upp sa han. "De tror att det är 84 nu."

Jag fattade inte vad han pratade om och jag kopplade inte. Vaddå 84?

Det var 84 döda han menade. Och alla på Utøya. Så ofattbart många. Så fruktansvärt.

Vi tittade på nyheterna från Norge hela kvällen igår och har tittat mycket ikväll också. Men det är ändå svårt att ta in.

Jag minns hur vi satt och följde nyheterna efter 11 september 2001 när flera tusen människor dog. Och det var svårt att ta in. Detta är ju Norges 11 september.

Ännu svårare att ta in.

Terrordåd

Vansinnesdåd

Kalla det vad man vill. Massor av människor har dött och det enda man kan hoppas på är att det aldrig någonsin händer igen. Men det känns riktigt, riktigt otäckt.

Som en enorm kontrast till detta smög jag in på ett okänt bröllop idag.

Ja, syrran och Putte skulle spela och jag har träffat brudparet vid ett par tillfällen tidigare, så helt okänt var det inte, men jag var ju ändå där i smyg kan man säga.

Jag hade med mig Emma och vi gick ungefär samtidigt som prästen sa

"inför Gud och denna församling, tager du..."

Det var dessutom samma kyrka som vi gifte oss i för snart ett år sen och Putte och Lotta spelade samma sång som vi hade. Så det var väldigt känslosamt faktiskt.

Så trots att det finns galningar där ute, så finns det mer kärlek.

Och kärleken övervinner allt.