Tycker vi har uppfostrat våra barn ganska bra. De kan säga tack, går på toaletten och åtminstone en av dem har slutat med napp. De är glada för de mesta och kan föra en vettig diskussion. Båda är inne i en kul ålder och det är roligt att umgås med dem.

Men en sak har vi inte lyckats med.

Att. Somna. På. Egen. Hand.

Emma är inte lika jobbig som Oskar, men hon är på god väg.

Oskar däremot kör verkligen hela registret. Och då menar jag HELA registret.

Har ni läst God Natt Alfons Åberg?

Killen som vill ha nåt att dricka, som ska borsta tänderna, som vill kissa fastän det bara kommer en liten droppe, som vill ha sin nalle, som är rädd för spöken, som vill höra en saga - och som till slut hittar sin pappa sovandes på golvet.

Där har ni Oskar. Just nu i varje fall.

På repertoaren står:

"Jag är törstig"

"Jag är hungrig"

"Jag måste bajsa"

"Jag är kissnödig"

"Jag vill läsa en bok till"

"Jag måste berätta nåt"

"Jag vill ha kli på ryggen"

"Jag vill ha en kall kudde"

"Jag är kall om fötterna"

"Jag vill ha det varmt om benen"

"Jag har ont i benen"

"Jag vill hålla handen"

"Jag har så svårt för att somna"

"Det är så läskigt att sova i min säng"

"Er säng är mycket skönare än min"

"Det är så tråkigt att sova"

"Jag har inga krafter kvar. Jag kan inte somna"

"Jag har ingenting att göra"

God natt, Oskar Hammar!

Jag är tacksam över att jag är gift med en man som inte är rädd får nåt. Absolut inte spindlar. Jag har inga problem med pappa långben-spindlar. Men när de har stora feta kroppar och ludna ben och sitter och stirrar på mig och planerar hur det ska hoppa på mig - då ropar jag högt. De sitter alltsom oftast i källartrappen eller i duschen så jag kollar alltid en extra gång. (Och då kan ni tänka hur mycket extra jag kollade förr i tiden - då vi hade duschen i källaren...)

Och häromdagen skulle jag bära ner grejer i källaren och då satt det en enorm spindel precis när jag öppnade dörren. Den satt helt stilla och jag lurades en stund att tro att den var död. Och jag petade lite på den. Den pilade iväg en bit och mitt hjärta klappade i 120. Kan ju säga att det inte blev nån tur ner till källaren.

Andreas var dessutom inte hemma så det var bara att stänga dörren och hoppas på att den inte lyckades komma på hur man öppnar.

Jag vet inte varför jag tycker spindlar är så obehagliga. Mer obehagliga än ormar och råttor. Men det är inte lika illa som det varit. Man måste ju vara tuff inför sina ungar.

Och de verkar ha anammat sin fars beteende för häromdagen tog Oskar själv och lyfte upp en spindel i mindre format och lyfte ut den i huset.

Men det är ju bra. Då har jag ju fler att ropa på.

  Den muterade monsterspindeln. Kan också vara en sk. husspindel.

Vi är lyckligt lottade med skogen nära och den här tiden på året är det alldeles fantastiskt att ge sig ut. Vi är väl inga svampexperter och vet inte mer än att man kan äta trattkantareller och kantareller och hittar väl inga jättemängder när vi är ute.

Men det är så skönt att komma ut. Och det finns ju andra saker man kan göra i skogen än plcoka svamp. Man kan slänga pinnar i en bäck, plocka kottar, äta korv - och hitta en skatt. Och det var just precis vad vi gjorde idag. Alltihop faktiskt.

Att vi sen hittade två fästingar på Emma är väl sånt man får räkna med antar jag...

  Emma i sagoskogen.

  Oskar hittar skattkartan!

  Picknick med korv & bröd.