Ni vet såna där utflykter som verkar så otroligt mysiga i teorin. Nån decimeter nysnö, termos med kaffe och varm choklad och snowracern i högsta hugg. De är det säkert också om det inte vore för den lilla detaljen minusgrader. Jag älskar snö. Men jag älskar inte minusgrader och det är inte en helt bra kombination...

Vi gick i varje fall i väg i förmiddags, eller pulsade rättare sagt, med vagn och pulka och snowracer och grannfamilj och när vi väl kom fram var Oskar redan på uruselt humör och mina tår började ganska omgående värka av köld. Det verkar inte spela någon roll hur jag klär mina tår, vid några minusgrader börjar de alltid värka. Det är en av anledningarna till varför jag inte gillar att åka slalom.

Hur som helst, det blev i alla fall några åk i pulkabacken och en grillad korv innan Oskars "jag vill heem, jag vill se på Piiiingu" bifölls och vi tog oss hem.

Fast det är allt väldigt skönt att komma hem till värmen, varm choklad och en varm bastu. Det gör det hela värt det. Och vi gör snart om det, man är trots allt inte bortskämd med vinter av detta slag! Det är otroligt vackert med all denna snön, det ser ut som Narnia! Andreas var ute och mätte snödjupet förut och det

var 22 cm!

Just ikväll bestämde både Oskar (snart 3 år)och  Emma (7½ månader) att de skulle krångla in i det längsta med att gå och lägga sig. Nu har de äntligen somnat, men så är klockan närmare halv tio och det är snart läggdags för oss också (om jag ska orka med en vaknatt utan att amma igen).

Men men, det går en dokumentär på 5:an just nu om en kvinna som har jätteben. Alltså bokstavligt talat. Hon är normalstor, men hennes ben väger 95 kg.

Så man ska inte klaga på varken minusgrader eller barn som inte vill lägga sig.

Punkt slut för idag.