Tycker vi har uppfostrat våra barn ganska bra. De kan säga tack, går på toaletten och åtminstone en av dem har slutat med napp. De är glada för de mesta och kan föra en vettig diskussion. Båda är inne i en kul ålder och det är roligt att umgås med dem.

Men en sak har vi inte lyckats med.

Att. Somna. På. Egen. Hand.

Emma är inte lika jobbig som Oskar, men hon är på god väg.

Oskar däremot kör verkligen hela registret. Och då menar jag HELA registret.

Har ni läst God Natt Alfons Åberg?

Killen som vill ha nåt att dricka, som ska borsta tänderna, som vill kissa fastän det bara kommer en liten droppe, som vill ha sin nalle, som är rädd för spöken, som vill höra en saga - och som till slut hittar sin pappa sovandes på golvet.

Där har ni Oskar. Just nu i varje fall.

På repertoaren står:

"Jag är törstig"

"Jag är hungrig"

"Jag måste bajsa"

"Jag är kissnödig"

"Jag vill läsa en bok till"

"Jag måste berätta nåt"

"Jag vill ha kli på ryggen"

"Jag vill ha en kall kudde"

"Jag är kall om fötterna"

"Jag vill ha det varmt om benen"

"Jag har ont i benen"

"Jag vill hålla handen"

"Jag har så svårt för att somna"

"Det är så läskigt att sova i min säng"

"Er säng är mycket skönare än min"

"Det är så tråkigt att sova"

"Jag har inga krafter kvar. Jag kan inte somna"

"Jag har ingenting att göra"

God natt, Oskar Hammar!

Jag är tacksam över att jag är gift med en man som inte är rädd får nåt. Absolut inte spindlar. Jag har inga problem med pappa långben-spindlar. Men när de har stora feta kroppar och ludna ben och sitter och stirrar på mig och planerar hur det ska hoppa på mig - då ropar jag högt. De sitter alltsom oftast i källartrappen eller i duschen så jag kollar alltid en extra gång. (Och då kan ni tänka hur mycket extra jag kollade förr i tiden - då vi hade duschen i källaren...)

Och häromdagen skulle jag bära ner grejer i källaren och då satt det en enorm spindel precis när jag öppnade dörren. Den satt helt stilla och jag lurades en stund att tro att den var död. Och jag petade lite på den. Den pilade iväg en bit och mitt hjärta klappade i 120. Kan ju säga att det inte blev nån tur ner till källaren.

Andreas var dessutom inte hemma så det var bara att stänga dörren och hoppas på att den inte lyckades komma på hur man öppnar.

Jag vet inte varför jag tycker spindlar är så obehagliga. Mer obehagliga än ormar och råttor. Men det är inte lika illa som det varit. Man måste ju vara tuff inför sina ungar.

Och de verkar ha anammat sin fars beteende för häromdagen tog Oskar själv och lyfte upp en spindel i mindre format och lyfte ut den i huset.

Men det är ju bra. Då har jag ju fler att ropa på.

  Den muterade monsterspindeln. Kan också vara en sk. husspindel.

Vi är lyckligt lottade med skogen nära och den här tiden på året är det alldeles fantastiskt att ge sig ut. Vi är väl inga svampexperter och vet inte mer än att man kan äta trattkantareller och kantareller och hittar väl inga jättemängder när vi är ute.

Men det är så skönt att komma ut. Och det finns ju andra saker man kan göra i skogen än plcoka svamp. Man kan slänga pinnar i en bäck, plocka kottar, äta korv - och hitta en skatt. Och det var just precis vad vi gjorde idag. Alltihop faktiskt.

Att vi sen hittade två fästingar på Emma är väl sånt man får räkna med antar jag...

  Emma i sagoskogen.

  Oskar hittar skattkartan!

  Picknick med korv & bröd.

...desto yngre blir kalasdeltagarna.

Det är bara att inse. Och det gör ju ingenting, de kan allt partaja de små.

Catten fyllde år i går och det var himla trevligt, både för stora och små.

Ta en titt så se ni själva:)

Kom igen Catten - det svänger ju!
 

Dags på året för ännu en svampletarjakt. Oskar önskade såkart att vi skulle hitta riktigt guld så han kan köpa fler Gormitis och Messi-kalsipper. Men lite av skogens guld hittade vi i alla fall och nu på kvällen har vi avnjutit var sin rostad macka med stekta kantareller.

  Lilla skogsrået tar en paus på en sten.

Härligt att hitta lite svamp, det gör svampturen så mycket roligare:)

    Morsa & barn i svampskogen. Fast det var farsan som hittade svampen.

Vi hittade blåbär. Och lite pinnar:)

Tänk att det redan gått ett år sen bröllopet. Vi firade naturligtvis detta och eftersom vi fått barnvakt i mamma och pappa, så checkade in på hotel Gothia Towers på lördag eftermiddag och åt god middag ute.

Efter middagen gick vi till Catta och Nick, där vi fick öppna ett kuvert med hälsningar från 1/3 av bröllopsgästerna. Resterande ska öppnas 2015 och 2020. Otroligt kul att få läsa vad alla skrivit och ett jättefint minne att ta med oss framöver.

Själva bröllopsdagen var på söndagen och den firades bäst tyckte vi med hotellfrukost och därefter åkband på Liseberg - utan kids :-)

Puss på dig maken min!

  Ettårig bröllopsdag firar man självklart med champagne:-)

Kuvertet vi fick hos Catten och Nick.

'   

Scary Flumride:-)

  Pussas i Balder :-)

I lördags tog vi för tredje året i rad till Anten och museijärnvägen där. Mamma och pappa var med och Dalbladsfamiljen. Och solen. Det är en jättetrevlig tur där man åker ånglok till Gräfnäs, alla barn hjälper till att vända det 57000 kg tunga loket på en vändplatta och sen åker man tillbaka. Och fikar om man känner för det. Finns både våfflor och annat gott. Och allt drivs helt ideellt av hängivna tågentusiaster.

Det blir helt säkert en tur nästa år också, eller hur pappa? :)

  Från vilket håll kommer tåget tro?

  Aaaall aboard!! Thumbs up!

  Oskar var med och vände det stora ångloket.

  Fin utsikt hela vägen.

Jag har alltid gillat festivaler. Gjorde funktionärsarbete på Arvikafestivalen när det begav sig på 90-talet och har haft nöjet att hänga på Lollipopfestivalen i Stockholm 1996 samt ett gäng Hultsfredsfestivaler. Med allt vad det innebar av tält & fest & massa bra musik.

Way out west har jag tyvärr missat de tidigare åren, men i år så blev det äntligen av att jag var där. Jag och en av mina bästa vänner, Annakompen, fick tag på en fredagsbiljett och fick jackpot på bra artister. Och solen var med oss. Och maten var god. Och vi träffade lite folk från förr. Och hade en alldeles fantastiskt trevlig dag. Så det gjorde faktiskt inte så mycket att vi gick innan Prince-konserten drog igång på allvar. Man börjar ju bli lite gammal och ryggen klarar bara av ex antal timmar på festival numera:)

Men en sak är säker: Det blir inte sista Way out west festivalen som jag går på - snarare tvärtom, det ska nog bli tradition detta!

  Kroppsvisitering vid entrén. Paraplyer förbjudna, så Anna fick snällt slänga sitt...

  Grillad Halloumi, tsatsikisallad och rostad färskpotatis. Yummy!

  "And it hurts with every heartbeat" Robyn ägde.