Idag är det lönedag, våffeldag, iPad2-dag och Nintendo 3DS-dag.

Men framförallt är det fredag! Det blev dock inga våfflor, ingen iPad2 och ingen 3DS. Lön hoppas jag däremot att det blev:)

Annars får man tjäna lite pengar på annat vis.

Förra helgen när jag var på barnklädesmarknad i Lerum tänkte jag att det är väl dags att vi provar på att sälja på dessa marknader istället för att köpa hela tiden.

Så under veckan har vi tagit ner massor av kassar med barnkläder från vinden och tvättat och fixat och ikväll lämnade vi in en hel del kläder till försäljning i Floda i morgon. Det är jättespännande! Vi kanske inte säljer någonting, men det är kul att testa i alla fall. Prissättningen är ju helt avgörande och jag vet inte om vi tagit i för mycket. Det ger sig i morgon! Det var kul att se allt innan i alla fall. Jag förstår att de som håller i det väljer slitet med sortering och organisering för tänk att få frossa i alla kläder och saker innan folkstormen kommer i morgon bitti...

  Kanske en mamma-tshirt? Den kostar ju bara 40:-..

Allt ligger vikt i fina rader. Det är lugnet före stormen...  

När jag åkte hem i eftermiddags lyssnade jag på Christer i P3. Ämnet handlade om missuppfattningar och det var allt från folk som hört fel i låten "Kall som is" ( Glennmark, 1984) och trodde de sjöng "Kalciumbrist" till den klassiska "Kör mot Körmotskogen!" i Robin Hood.

Men sen ringde det in en tjej som bra länge trodde det hette godpudding och inte blodpudding. Helt enkelt för att det var god pudding trodde hon. Hon tyckte så mycket om det så hon till och med ville äta det på sin födelsedag. Tills de en dag slaktade grisar i närheten och sa; "Nu ska du få Blodpudding som du tycker så mycket om."

Då förstod hon. Och har inte ätit Godpudding (Blodpudding) Sen dess. Då var hon 6. Nu är hon snart 36.

Det roliga var att jag kände igen rösten på tjejen. Och var tvungen att kolla på facebook. Och visst var det min gamla kompis Lisa. Vi hängde jättemycket i Arvika i början av 90-talet och jag har nog inte hört hennes röst sen någon gång -93, men kände ändå igen henne. Det var lite kul tyckte jag.

Eftersom mitt senaste inlägg visade en inblick i barnas dålga morgonhumör så måste jag visa att det faktiskt finns glada barn i huset rätt ofta också. Även om just detta klipp visar en ganska övertrött Oskar:)

Ha en fin fredag!

/Mia

I morse höll jag på att bara börja strejka. När BÅDA barnen i samstämmig protest grinade och surade från dess de gick upp tills avlämning på dagis, med undantag för en gemensam aktion av dem att sätta sig längst upp i trappan och vägra komma ner.

Då fick jag göra en kraftansträngning att samla ihop mig och under tystnad kränga på dem kläder och få ut dem till bilen och iväg till dagisen. Hade jag pratat hade det antagligen inte komit ut snälla ord så då är det bäst att bara vara tyst.

Men efter en dålig start på dagen kan det mesta bara bli bättre.

//Mia

Sometimes we all have bad days - Salem Al Fakir

Så här snäll och söt kan han vara om han vill...

Emma är oftast så här glad..

Men här gör de gemensam sak och vägrar

att komma ner på morgonen...     

Och här är en liiten inblick i morgonens härliga humör...Och detta är bara en liten del i det hela. Oskar kom aldrig längre än att få på sig kalsipper, sen fick jag klä på honom för att vi inte skulle missa dagis.

Och till sist..  
...konstaterar jag krasst att Apoteken poppar upp som gubben i lådan överallt. Känns som att varje butik som slår igen, gör plats för ännu ett apotek. Finns det verkligen plats för alla?

Hämtade en studsande glad 4-åring förut som varit på kalas hos en dagiskompis. Oskar älskar verkligen kalas och idag var det första gången han var på födelsedagskalas hos en kompis utan att någon förälder vad med. Men det gick hur bra som helst.

Det är bara att konstatera att han börjar bli stor nu!

Häromdagen satt han och längtade tills han skulle fylla fem. För då skulle han få ha kalas igen. Det är ju lite väl tidigt att längta tills nästa födeledagskalas när man nyss fyllt fyra. Men jag sa till honom att man ju kan ha kalas ändå, trots att man inte fyller år.

Till sommaren till exempel. Då kan Oskar och hans kompisar ha ett sommarparty i trädgården. 

"Jaa!" sa Oskar, "och då ska vi ha PARTYHATTAR!"

Mycket viktigt tydligen:) Och sen började han planera vilka han ska bjuda och vad de skulle göra.

Sen längtar han väldigt mycket tills dess han ska fylla sex år för då ska han börja i skolan. Jag berättade att jag är 35 och frågade om han visste hur mycket jag fyller nästa gång. Oskar tänkte efter och svarade efter en stund:

"Då blir du 36...men...vad börjar du då?"

Jag: "Hmm...jag börjar nog ingenting, jag bara fortsätter".

Det kanske ÄR dags att börja i skolan vid 36. Jag ska nog kolla upp om det finns något kul man kan läsa på distans.

Annars kan man ha ett stort kalas. Det funkar det också.

Nu kom Andreas hem. Han har gått en kurs i att "åka-skridskor-på-sjön-och-trilla-i-vattnet-och-ta-sig-upp-igen". Två gånger. Jätteviktigt att kunna, men hu vad kallt! Jag tror jag håller mig borta från sjöarna tills man trillar i frivilligt i sommar i stället.

/Mia

Alltså inte en marknad där man kan köpa barn, utan allt som barn kan tänkas behöva. (Eller som föräldrar tycker att sina barn behöver) Innan jag träffade Andreas hade jag aldrig hört talas om detta med Barnmarknader, men hans syster är involverad i den som äger rum i Kungsbacka och de senaste åren har dessa barnmarknader fullkompligt exploderat.

Jag har varit på olika marknader i Kungsbacka, Eklanda, Lerum och Floda och konceptet är detsamma överallt. Och det är hur bra som helst. Man lämnar in det man vill sälja, märker upp med pris och kod för säljaren. Andra köper förhoppningsvis grejorna eller så får man hämta det som inte sålts efter marknaden. Och det är sjukt billigt. Kläder som kostar mer än 30 kronor räknas som dyrt. Och det finns precis allt till barn att välja bland; kläder vagnar, leksaker, bärselar, bilstolar, skor...you name it. Och det är extremt populärt.

Idag var det två barnmarknader, en i Aspenässkolan och en i Aspenäskyrkan, båda i Lerum och båda nära varandra så jag besökte båda två. Det gäller att vara ute i tid för det är värsta Ullaredsköerna innan öppningsdags. Och på Aspenässkolan var det så himla mycket folk! 99% mammor - alla med siktet inställt på att fynda. Det blir på gänsen till för mycket när så mycket folk ska dra i samma saker på ganska liten yta, men på något sätt funkar det, för folk är så vana att det är så här det är.

jag shoppade för ca 350 kr på första stället och fyllde en blå IKEA-kasse med grejer, bland annat ett bra regnställ till Oskar för 60:- Sen var det klänningar tröjor, jeans, fleecejacka m.m. Och faktiskt ett par sprillans nya Nike-skor till mig själv för en femtilapp!

  
Mitt skofynd!
 

Sen gick jag till kyrkans lokaler och där var det hur lugnt som helst. De hade inte lika mycket saker, men jag fyndade i alla fall en jättefin docka till Emma för bara 30 kronor och ett gäng fina Bamsetidningar till Oskar. Ett par Pippiskor till Emma för en tia och ett par springskor till Oskar för 60:-. Och lite kläder såklart.

 
Emmas nya favorit. Dockan Inga! 

Nästa vecka är det dags för marknaden i Floda. Då hoppas jag kunna sälja av lite gamla kläder också, jag har inte gjort det tidigare.

Och de som håller i detta är mammor som i stort sett drar i hela arrangemanget gratis. De får dock välja och vraka bland grejorna som ska säljas innan den stora massan kommer dit och det kan ju vara gott nog så mycket fynd som man kan göra. It's a win-win situation!

Nu släcker vi för idag och laddar för en söndag med kalas och isvakar.

/Mia

Min lillebror Martin är med i ett rockband ihop med vår kusin och några kompisar. De har hängt med ett bra tag nu och det har blivit en skiva och turnéer och spelningar i bland annat Tyskland och Frankrike. Och vi har ju alltid gått och lyssnat på konserterna för det är ju släkt,men man behöver ju inte alltid gilla det.

Nu har de släppt ytterligare en skiva och nu känns det som det har hänt nåt. Som vår andra eminenta kusin sa: Nu lyssnar man inte på dem för att det är brorsan -nu lyssnar man för att det är bra! Så därför vill jag rekommendera:

The Soulshake Express med skivan "join the Carnival"

Finns här på Spotify: http://open.spotify.com/album/5YX2aDZaBtF6v9tfccNBPv

Dessutom har de gjort en musikvideo till Fired up. Kolla in:

Martin är min näst yngste bror. Han är så bra, för han får en alltid på bra humör och är påhittig som få. En jul hade han dåligt med pengar. Då spelade han in en skiva till hela familjen där alla hade fått var sin låt skriven till sig.

Skivans titel var "Näst sist föddes en optimist."

Min låt hette "Mia och Jag" och handlade om när vi var väldigt mätta efter en påskmiddag. Bygger på en verklig händelse. Den fick han sjunga på vår bröllopsfest i somras till allas förtjusning (den har en väldigt medryckande refräng)

Men den bästa texten har ändå vår bror Anders fått. Hans låt hette "Alvedon till Anders" och handlade om dagen efter en blöt utekväll i Karlstad.

Refrängen gick:

"Var det verkligen nödvändigt

med en sista shot igår

Du kunde ha köpt en hamburgare

och gett den till mig."

Klockrent.

Snart kommer jag att göra ännu mer reklam. Nästa gång blir det antagligen för ett iPhonespel som kommer att ta världen med storm.

Fin fredag!

/Mia

...det är svårt att tänka på annat nuförtiden. Men det är ju väldigt otäckt det som händer där borta, det tycker nog alla. Och det känns som att vi inte sett det värsta än även om jag håller tummarna för att så inte är fallet.

När jag gick i lågstadiet hade vi ibland en vikarie. Hon var inte så värst snäll, (som vår vanliga fröken Siv) och en dag berättade vikarien om något som hette Atombomb. Hon berättade det extremt opedagogiskt så att alla blev livrädda. Eller, jag blev livrädd i alla fall. Och kunde inte somna på kvällarna. Jag började tvångsmässigt be till Gud att det inte skulle falla en atombomb över Årjäng. Det gick så långt att jag trodde att om jag skulle råka glömma att be till Gud någon kväll så skulle bomben komma. Så jag blev nästan mer rädd för Gud än för bomben. På något sätt lyckades jag ta mig ur de där tvångstankarna och har nog inte bett till Gud på det viset någon mer gång. Då var jag åtta år.

Nu för tiden tror jag mer på annat. Typ Karma. Gör gott - få gott, what comes around goes around. Var mot andra som ni vill att de ska vara mot dig.

Kärt barn har många namn. Och så håller jag tummarna. (bildligt talat)

Och trots hot om härdsmälta på andra sidan Jorden, går livet vidare här hemma. Igår jagade polisen inbrottstjuvar som hade brutit sig in på Enbärsvägen. (Vi bor på Enbärsvägen!) Det var fullt pådrag med blåljus och helikoptrar, men tjuvarna hann undan.

Och idag var det ännu mer vår i luften, det är exakt tre veckor tills vi ska till New York och vi har bestämt vilka veckor vi ska ha semester i sommar.

Jag tror minsann att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Och jag hoppas japanerna tror detsamma. Och att vikarier idag är mer pedagogiska än 1983.

/Mia

Gud som haver barnen kär

Se till mig som liten är

vart jag mig i världen vänder

Står min lycka i guds händer

Lyckan kommer lyckan går

den gud älskar lyckan får.

(det var det som var kvällsbönen och som skyddade en åttaåring från Atombomben)

Om man har varit inne och kikat på min blogg, kan man kanske ha märkt att de sju senaste inläggen fått sju bilder. Dessa är inte är signerade mig, utan min syster Lotta. Hon går på Fotohögskolan här i Göteborg och just nu läser hon en kurs som heter något i stil med fotokonst i sociala medier. Vårt projekt bestod i att jag skrev som vanligt på bloggen, men med undantaget att jag inte lade in några bilder under den här perioden.

Istället fick Lotta tolka min text, precis som hon vile och ritade en bild därefter som jag lade in efterhand. Det blev ett roligt projekt och jag såg fram emot bilderna på samma sätt som jag tror att syrran såg fram emot nya texter att göra bilder av.

Min syster är för övrigt en alldeles enastående fin och inspirerande människa. Det finns få jag känner som är så kreativa som hon, vare sig det gäller fotoprojekt, (att få till en hel utställning i Årjäng, med bilder inspirerade av Bruce Springsteen eller gå runt och fota en fullsize pappdocka av sig själv en hel dag är sannerligen kreativt) utforma smycken i krympplast (att göra Värmlands landsskap till ett halssmycke i krympplast är också väldigt kreativt), att experimentera fram det perfekta surdegsbrödet (kräver både kreativitet och tålamod) eller att försöka sig på konststycket att släpa hem kyl och frys på en flakmoppe. (kanske inte så kreativt, men väl så ambitiöst)

Dessutom är inget omöjligt för henne. Hon sprang t.ex Stockholm Marathon bara nio månader efter hon fått barn - på en mycket bra tid dessutom!

Inga personer är bördor - inga uppgifter för svåra  - och inga projekt för krångliga.

Så, om nåt känns lite jobbigt är det bara att tänka: WWLD?

Alltså - What Would Lotta Do?

And just do it.

Kram på dig Ryssan, jag är stolt över dig!

/BigSisMia  

"Robo-mom"

Jag deklareras som frisk som en nötkärna, men det finns såklart saker som jag får till och från. Det ena är migrän. Inte så ofta återkommande tack och lov, men när den slår till som värst är jag utslagen på knockout.

Det andra är ju min tandköttsinflammation, som ju inte bekommer mig av att det gör ont utan för att det finns risk för att tänderna ska trilla ut.

Och då och då får jag en grym nackspärr. Det är som att huvudet hänger på en skör tråd mot kroppen och varje vridning av nacken skär som knivar i den sköra tråden. Det är såklart olika ont olika gånger. Den värsta gången var när jag absolut inte kom upp ur sängen hur jag än försökte, trodde jag hade blivit lam och vi började fundera på hur ambulanspersonalen skulle få ner mig för trapporna. Det ger dock med sig efter ett tag och efter den där värsta gången gick jag faktiskt till en naprapat som fick knäcka till alla kotorna, trots att jag egentligen var livrädd för att gå dit och höra själva knäckandet. Och det blev bra en längre period efter besöket.

I morse vaknade jag igen med en robotnacke. Jag kan alltså bara vrida nacken om jag vrider hela kroppen, därav namnet. Ont, men modell mindre i alla fall.

Barna hade studiedag så vi var hemma, men på eftermiddagen skulle vi till en Flodamammakompis. Stönig som jag kan vara körde jag Emma i sulkyn och Oskar cyklade, men jag drog och bromsade honom med ett rep. Gjorde inte saken bättre för nacken, men iväg kom vi. 

Däremot fixade jag inte att gå hem på samma sätt + en ica-kasse, så vi gick till bussen, och kom på när vi kommit fram att jag inte skulle hinna fylla på mitt kort. Chauffören sa att jag hade en minut på mig att göra detta (i stationshuset 50 meter längre bort) Jag sa att det hinner vi ju aldrig. Och dristade mig att säga: "Men du, kan vi få åka med ändå?"

Och han nickar godkännande.

Såna saker kan göra en hel dag.

Nackspärr from Hell kräver en ängel på buss.

Och nu har jag sovit ett par timmar och känner mig mycket bättre.

Det ska nog bli bra den här gången också. Tror att jag behöver öva på hållning och öka på träning. Sådär, diagnos ställd.

Sorry about the whining.

/Mia